Helgen är nu slut. Igen.
Veckorna går någorlunda fort, likadant helgerna.
Och månaderna.. åren.
Snart sitter jag där, kanske inte just på den här sidan..
Kanske inte med denna dator i knät, eller i den här lägenheten.
Men då sitter jag där, var jag nu än befinner mig och gör, och tänker tillbaka.
Kanske skriver jag en text om djurplågeri i min spalt till en tidning?
Kanske rättar jag proven som min klass gjorde förra veckan?
Eller helt enkelt ligger i ett gatuhörn, fortfarande berusad från gårdagen.
Jag vet inte.
Ingen vet hur framtiden ser ut.
Inte ens om den ser bra ut, eller dålig.
För vad som helst kan ju hända?
Och för vissa är det nog lika bra att dom inte vet, andra inte.
Dom flesta tror nog att dom kan se sin framtid, kanske inte exakt men nästan.
En del ser den som ett stort mörker med stickande knivar.
Andra ser helt tvärtom, ett stort ljussken med utsträckande armar.
Jag ser inget.
Och jag tror att jag inte är ensam om den saken, även fast det kan kännas så ibland.
Mina närmaste vänner vet redan vad dom ska utbilda sig till och vad dom ska jobba som.
Och jag.. har inte den blekaste aning.
Jag tar dagen som den kommer, helt enkelt.
Vem vet? Jag kanske inte ens lever imorgon.
Det brukar min mamma använda sig av när hon shoppar, för övrigt.
"Äh, vi köper det! Vem vet hur det ser ut nästa år? Vi kanske inte ens lever då."
- Poängen är kanske svårförstådd. Men för mig är den tydlig.
Tack & adjö!
/ Er lill Johansson
